Häxkulturen i historien

Häxkulten var från början en fruktbarhetskult, en upplaga av druidernas lära där man var anhängare av den panteistiska tron att Gud är ett med naturen. Då kristendomen blev en världsomspännande religion kunde häxkulterna inte undgå att påverkas av den, och man frångick den primitiva religionen. Redan år 681 förbjöd en samling kyrkofäder i Toledo "tillbedjan av stenar och träd", men först på 1300-talet insåg kyrkan att häxkulten utgjorde en allvarlig fara. Häxeri förekommer i alla kulturer, men antropologiskt är det bäst utforskat i Afrika. Antropologerna brukar skilja mellan häxeri (eng. witchcraft) och trolldom (eng. sorcery). Det senare är en persons medvetna och inlärda sätt att med hjälp av magi skada andra, medan häxeri är till viss grad ofrivilligt och omedvetet.

I början av mars 1620 anhölls en kvinna vid namn Anne de Chantraine i den pittoreska belgiska byn Warêt-la-Chaussée och anklagades för häxeri bara 17 år gammal och enligt tillgängliga uppgifter var hon en pigg, intelligent flicka. Hon erkände sina ogärningar, däribland omöjliga förehavanden som nattliga flygturer och umgänge med djävulen. Sammanlagt tre gånger utsattes Anne för ytterst brutala och plågsamma förhör innan domstolen dömde henne till döden för hennes påstådda missgärningar. Domen verkställdes emellertid inte omedelbart, och Anne var i fängelset i mer än ett år. Under den tiden började man tvivla på att hon var vid sina sinnens fulla bruk, och hennes fångvaktare intygade att "fången var klen till förståndet och inte begrep vad hon själv sade, även om hon ibland föreföll helt klar i huvudet". Den 18 oktober 1622 brändes Anne till sist till döds på bålet.

Häxprocesser, processer mot personer som ansågs bedriva trolldom. De europeiska häxprocesserna fördes huvudsakligen under perioden 1450-1700. De tog sin början i den sydeuropeiska alpregionen, dvs. i Norditalien, södra Frankrike och Schweiz.
Häxtron ledde till att hela städer brutalt avfolkades och till att uppskattningsvis 200 000 människor, de flesta kvinnor, på de mest kvalfulla sätt miste livet. Vilka var dessa så fruktade offer? Hur mycket kunde de göra och hur mycket gjorde de i fråga om trolldom, häxkonster eller annan ockult verksamhet för att förtjäna en sådan blodtörstig behandling? Varför dödades så många? Och hur kom det sig att deras svåra belägenhet engagerade tidens skarpaste hjärnor och tilldrog sig orolig uppmäksamhet från de högsta ledarna inom kyrka och stat?
Trots den moderna vetenskapen finns det än i denna dag inga fullständiga svar. Det är ett lapptäcke av gammal folktro och kristna föreställningar om djävulen, traditionell folklig magi och de lärda häxorna invecklade ritualer, naturkatastrofer och människornas aldrig vikande intresse för rikedom, sexualitet och makt. Men det finns oföränderliga element i mönstret, och två av de viktigaste hör också till de äldsta.

 

Brännas på bål blev häxans dom

Folk hade vid det här laget blivit så uppskrämda av sina egna påhitt, att man trodde att häxorna var onda och att Blåkulla verkligen fanns. Det kunde räcka att man blev osams med sin kompis ... och vips man kunde bli anklagad för att vara häxa. Man hade flugit iväg till Blåkulla, skrivit in sig i djävulens gästbok vilket faktiskt innebar att själen nu tillhörde honom. Häxorna brändes på bål, men också många andra barbaristiska metoder togs i bruk, och i regel torterades de för att ange grannar och vänner. Detta inledde en sekellång massaker på ensamstående kvinnor och särlingar. Ärkebiskopen - kurfursten av Trier, Johann von Schöneburg, som började sin regeringstid 1581, var jesuiterna ytterst hängiven, och för att visa denna sin trohet utrotade han först protestanterna, så judarna och sist häxorna. Mellan 1587 och 1593 lät han bränna 368 häxor från 22 städer, och i två av dem fanns det bara en enda kvinna kvar i varje. Offren för dessa härjningar var dock mycket sällan medlemmar av någon egentlig häxkult, för mellan den gamla fruktbarhetskulten och 1900-talet varit detta sällsynt.

Häxa i Sverige

Häxa är i Sverige en relativt sen benämning - känd först från andra hälften av 1600-talet - för de kvinnor som i folktraditionen liksom i äldre språkbruk vanligen kallats trollkäring, trollpacka eller trollkona, i samband med blåkullatron även påskkäring. Nu lite historisk bakgrund:

I Sverige fanns bestämmelser mot förgörning redan under medeltiden. I Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet är dödsstraff påbjudet i vissa fall. Säkert har således människor avrättats för trolldom i senmedeltidens och reformationstidens Sverige. Men det har varit enstaka fall. Under 1500-talets senare del börjar det förekomma trolldomsprocesser där en enskild kärande ersätts av en strängt rannsakande domare eller av anklagande fogdar och präster. Huvudanklagelsen blir efter hand förbund med den onde, och Blåkullafärder omtalas.

På den grund som hade lagts under första hälften av 1600-talet genomfördes så under perioden 1668-1676 de stora processer i Dalarna, Norrland och Stockholm varigenom mer än trehundra människor, mestadels kvinnor, blev dödsdömda och avrättade. Ytterligare flera hundra blev anklagade och dömda till lägre straff.

Trollkäringen i 1800-talets sydsvenska sägner kunde konsten att ropa eller "vita" till sig mjölken genom att på skärtorsdagsmorgonen ställa sig naken på sin gödselstack och ropa: "Så långt som detta ropet hörs skall mjölken vara min!". Därefter kunde hon få andras mjölk genom sin egen ko. Längre norrut sades häxorna nå samma effekt genom att blåsa i en lur. Båda metoderna har sin bakgrund i utövad folktro, som belagts i häxprocessernas protokoll. Det fanns en begränsad lycka att dela mellan byns gårdar, och genom magiska riter lade man sig till med en större del av de resurser som stod till förfogande än vad som var meningen. Till dessa faktorer kom förstås också avundsjuka gentemot dem som tycktes nå bättre resultat av sitt arbete än andra samt oförmågan att förstå varför den ena gårdens kor kunde fortsätta att lämna mjölk när den andras sinade.

Tyvärr så sätte detta igång ryktena och de rotade sig fast i befolkningen så pass att det var svårt att få stopp på häxjakten. De icke-troende försökte banka vett i huvudet på folk. Men en präst som var för det hela hade inte svårt att få anhängare. På det sättet fick man anhängare att fortsätta häxjakten.
Kungen hade fått en massa böner från folket att han skulle göra något åt situationen. Men kungen hade svårt att besluta något när till och med hans närmaste rådgivare varnade honom för dessa kvinnor. Kungen skickade ärendet vidare till Stockholms Rättväsen. Den 8 april 1675 slog polisen till och hämtade alla de kvinnor som var anklagade för häxeri och de som redan satt i fängelse för detta. Många av dessa kvinnor tog självmord i fängelset och blev ... trots detta brända på bål framför folket! Gissa var? ...Stockholm - Hötorget.
Den enda kvinna, som man vet, brändes levande på bål, hette Rumpare-Malin. Åtta kvinnor till mister livet innan häxjakten upphör helt ... men i de små samhällena fortsatte häxjakten ändå.

En omfattande föräldraopinion krävde att myndigheterna med kraft skulle ingripa mot de onda käringar som satte deras små barns själar i fara. De varningens ord som höjdes av några få modiga jurister och teologer ignorerades i början. Först sedan barnvittnenas opålitlighet hade avslöjats under processerna i Stockholm 1676 tog de stora förföljelserna ett brått slut. Från denna tid började domstolarna i växande utsträckning visa trolldomsmålen ifrån sig, och fällande domar försvann helt en bit in på 1700-talet. Gustav III lät 1779 avlägsna trolldomsparagrafen ur lagboken.

Vanligtvis tror man att häxeri hör hemma i s.k. primitiva kulturer och att häxtron försvann i Europa under 1700-talet, men utbrott av häxtro ägde rum t.ex. på Lüneburger Heide på 1940-talet, och en studie av antropologen Jeanne Favret-Saada har visat att häxtron var i hög grad levande på den franska landsbygden så sent som under 1970-talet. I dag återfinns medlemmar av de hastigt växande häxkulterna överallt i England och USA, men också i de flesta andra länder i västvärlden.

Trots att vår tids häxkult, som moderna häxor i engelsktalande länder, troligen inleddes på 1920-talet och att häxeriet har sin upprinnelse i de sexuella och ockulta fantasierna hos engelsmannen Gerald Gardner. Detta är säkerligen en överdrift men det råder inget tvivel om att Gardner var den som bar huvudansvaret för kultens otroliga tillväxt. Gardner, som sysslade med spiritism och antropologi, var besatt av både en bisarr sexuell smak och en benägenhet för det ockulta. Han måste ha sett hur smart det var att kombinera dessa tendenser i en ny "gardnersk" häxkult, som skulle innefatta ritualer med nudism, masochism och parningar.

Tillsammans med den ryktbare Aleister Crowley skapade han en hednisk kult, som en tid bara utövades av Gardner själv och några få av hans närmaste bekanta. 1954 gav han emellertid ut boken Witchcraft Today, och i vilken han hävdar att häxgrupperna fortfarande existerade och att han stod i förbindelse med dem. Strax efter publiceringen fick han en ström av brev från människor som ville bli invigda, och många av dem upptogs i kulten. Dessa nya häxor invigde i sin tur andra, och under loppet av några få år fanns det häxgrupper i alla Englands större städer.

Ritualerna och häxceremonierna var konstruerade av Aleister Crowley och finns beskrivna i The Book Of Shadows. Detta verk är fortfarande den grundläggande handboken i nästan alla kultgrupper. Den är en underlig blandning av element dels från Crowleys egen Thelema-religion, dels från gnostiska traditioner.

För vissa är häxkonsten en religion, andra häxor vill av olika anledningar undvika begreppet religion. Detta grundar sig på vilket tolkning man gjort av ordet religion och vad man förknippar detta med. Vad man vill kalla sin Konst för bestämmer man själv. Gemensamt för all häxkonst är en förkristen grund, häxkonst är vare sig för eller emot kristendom eller någon annan religion. Inom häxkonsten är det upp till individen själv att formulera sina privata åsikter. Idag finns det en uppsjö av häxkonst traditioner där en del kallar sig wicca, andra inte. En period ville människor undvika ordet "häxa" och valde det mindre laddade och för omvärlden inte lika hotfulla ordet "wicca". Medan man numera hos många ser en önskan om att ta tillbaka det gamla ordet häxa/witch. Det ligger också en större personlig tolkningsmöjlighet i ordet häxa. Wicca är trots allt en intitierings- och mysteriereligion, där grunderna lades av Gardner, även om wicca är under ständig utveckling liksom all hedendom.

 

Barnen "springer häxa"

Folkseden har sedermera transformerat vidskepelsen till upptåg, så som när ungdomar kring Vänern skickar påskbrev med "kvast, raka och smörjehorn" eller barnen på många håll i vårt land klär ut sig med sjalett, kvast och kaffepanna för att "springa häxa" i grannhusen och tigga godis.

Ämnet är dock i våra dagar såpass outforskat. först nyligen har vi fått en vetenskaplig institution för parapsykologi, och redan nu är den svårt motarbetad i tidningar och tv, så i dagsläget är det svårt att skilja felaktigheter från korrekta uppfattningar, fast å andra sidan överlevde ju mänskligheten det faktum att jorden en gång var platt vilket omöjliggjorde långa resor så verifierat korrekt fakta om VAD det är som sker är kanske inte lika viktigt som vetskapen om ATT det sker. Det fanns liksom ingen anledning att ifrågasätta plattheten eftersom alla hade hört historierna om skepp som gått ut och aldrig kommit tillbaks.

Historien visar att om många människor säger samma sak så har allt som oftast fel.

Sedan har vi ju den odödliga regeln som säger att en sanning uppstår i tre steg.
1. Sanningen blir förlöjligad
2. Sanningen blir våldsamt motarbetad
3. Sanningen accepteras som självbevisande

Parapsykologin befinner sig för närvarande på steg 1 på väg till steg 2.

Nederlagen skall upp i ljuset, inte grävas ner.
Det är på dem man blir häxa.

(Materialet kommer ur skilda källor)
Copyright ?- det vore synd om dessa kunskaper inte spreds.